Sommar!

Vi invigde bergsjöbadet för sommaren igår. Jag struntade i de där där långa koppelpromenaderna och lät Brutus bada lite. Det var ju för fasiken högsommarvärme! Han plaskade på glatt som vanligt, ceasar trillade i och fick en kallsup två gånger inom 20 sekunder och höll sig sen mest på land.
Underbart även om det var för kallt för oss människor att bada.

På kvällen gick jag ut med kristian och hamnade på en rätt flummig kulturförening som huserar i en lokal i ett industiområde. Där bjöds på billig öl, otroligt skickliga musiker och trevliga samtal.Det var förvånansvärt lite folk med tanke på bandets skicklighet (även om det inte var riktigt min typ av rock var det omöjligt att inte imponeras) men det gav å andra sidan en trevlig stämning av ”hemmafest” fast i en replokal så att säga. Jag var hemma efter tre i natt…

Ceasars första år

Hos oss har faktiskt gått väldigt fort. Det känns inte som om det var länge sen jag plockade hem det lilla svarta yrvädret. Från att knappt ha sett asfalt eller gått i koppel så blev han fullfjädrad cityhund på ett par dar och åkte spårvagn, strosade i slottskogen och tittade nyfiket på bullrande lastbilar.

Brutus satte han snabbt på plats, 45 kilo åtta åriga rottweilers ska minsann inte tro att de bestämmer över 7 kilo tibbevalp!Vem som var MATTE med stort M insåg han första natten och han har varit mattegris sen dess.

Lättare hund att hund att ha med sig kan inte tänkas, bara matte är med så åker man båt, sover på främmande ställen, i tält och på bussar.

Allt har inte varit rosenrött, ensamhetsträningen och hur man uppför sig mot andra hundar i koppel har krävt blod, svett och tårar. Bokstavligt talat. Sommaren 08 kommer jag minnas som sommaren jag tillbringade i trapphuset… Men skam den som ger sig, de problemen är fullt hanterbara idag och han leker glatt med Brutus.

Vi har hittat på en hel massa saker, promenarat på bronsålderstigen, åkt vikingaskepp, varit på träningshelg och sovit i tält. Han har gått lydnadskurser, agilitykurs testat på sök och spår och han älskar den stora apportblocken. Men det ska ske på hans sätt – eller inte alls.

Det är en mycket,mycket bestämd herre  med en hel del egenheter och knasiga upptåg Den senaste är att han ska sitta på fönsterbrädan.Tråkig kan man absolut inte påstå att livet med honom är.  Dessutom är han bara till hälften hund, andra hälften är en korsning mellan katt och kängru…

Hans höfter var finfina och även om han ser ut som en” orch” i munnen så kan alla tänderna sitta kvar enligt veterinären, något som dock inte fick sitta kvar var kulorna. Pälsen får komma och gå efter vad som passar oss bäst. Vackrast är han definitivt i lång päls, men vi värderar lerbad och roligheter framför skönhet och pälsvård.

Det här året har varit ett läroår för oss alla fyra, och ibland har det varit riktigt riktigt tufft och vi har nog varit väldigt trötta allihop emellanåt  men allra mest har det varit väldigt roligt för roligare och charmigare hund är det svårt att hitta och mitt hjärta stal han helt och fullt första dan.

Bildspel

”Det måste vara ett tacksamt arbete”

Yeah right.

Idag hos en vårdtagare fick jag ett fruktansvärt hostanfall, ni vet av varianten då man blir lila i ansiktet,tårarna och snoret rinner hejdlöst, man river sig på halsen för att man tror man ska kvävas och man ulkar. Det hade hållt på så ett par minuter och jag trodde nästan jag skulle tuppa av.

Mellan paniken hör man vårdtagaren sucka och säga ”Skulle du inte hjälpa mig med strumpan?”

”Ja, förlåt, bry dig inte om mig, jag ska bara dö här lite i din hall…” funderade jag på att svara men det blev bara lite kraxningar

” Glöm inte strumpan!”

Det är inte alltid man älskar sitt jobb… Annars är faktiskt vårdtagarna en av de bästa sakerna  med arbetet.

Hundar alltså!

*rullar med ögonen*

I lördags var rottweilern fortfarande jättehalt och låg och gnällde halva dan, så vid tre tiden fick jag bege mig till Blå stjärnan för starkare piller, via en liten utflykt till linnegatan – jag råkade missa ett par avfarter och köra vilse och hamnade i tunneln. Halva min bensinräkning består av mina vilsekörningar…

Brutus fick sina piller vilket visade sig vara mer eller mindre samma sak som jag fick och blev så sjuk av när jag hade nackspärr. Han blev tyst och sov gott.

På söndag var han SJÖVILD och totalt ohalt, mina lugna koppelpromenader runt huset kunde jag stoppa upp någonstans tyckte han, här skulle tre dars inaktivitet tas igen!

Han fick återgå till att enbart få  rimadyl, vågar inte ta risken att han skadar sig mer om han förstår att han har ont, och nu markerar han bara, hade man inte vetat att han skadat sig skulle man inte kanske inte se det.

Tre dar efter att veterinärerna kliat sig i huvudet och tyckt att ”Han verkar vara halt överallt” innan de kom fram till att det i alla fall var värst på höger men att någon solklart orsak kunde inte hittas.

Hundar, jag säger bara hundar!

” lugn koppelvila

i TRE TILL FYRA VECKOR, är han fortfarande halt får vi utreda vidare”

Jag tror att min förskräckta blick över beskedet inte riktigt stämde överens med den bild de fått av den sansade om än småsura rottis de mött.

Jag tog med Brutus till Ceasars kurs, tänkte låta honom gå ett spår efteråt. Men så blev det inte. Efter att han fått rasta av sig ett par minuter innan kursen började så var han halt. Väldigt halt. Och då talar vi om en hund som inte var halt trots ett infekterat operationssår i tassen som fulat till sig så att stygnen släppt.  Han var mest halt höger fram men även bak så skum ut.

Eftersom inga ben var brutna och inga sår syntes så åkte vi inte in under jourtid men vi fick en tid tidigt i morse på Blå stjärnan. Jag är inget jättefan av det sjukhuset men det var det enda som hade ledig tid.

Att han hade ont var uppenbart han vrålade åt en hund på morgonpromenaden, han skällde till ett par gånger i väntrummet. Men framför allt var han lugn. Vi fick springa upp och ner i korridoren tills jag blev alldeles trött i benen. För veterinärerna blev inte mycket klokare. Hela hunden rörde sig märkligt och såg ibland ut att vara halt på alla fyra – samtidigt som han inte var så extremt halt. Jag försökte förklara att den där hunden som väluppostrats fick MANAS PÅ  för att gå över i trav, i ett normalt tillstånd hade varit så exalterad och glad  att han hade  brötat sig fram i den där korridoren i full karriär.  Antar att rottisar över åtta år förväntas vara mer som brutus var idag och mindre än hur han är i normalt tillstånd.Jag hade dock inget emot att de ville ha korg på honom. Gissar att de har dåliga erfarenheter och som sagt var, han hade ont. Det visade sig vara helt onödigt, vilket jag visste men det är ju deras arbetsplats.Dessutom ville de trots att han var så kolugn knocka honom för röntgen. Kändes lite overkill eftersom vi röntgat honom utan vare sig korg eller lugnande på de två andra ställena vi varit, trots att han då varit mer ”normalbrutus”  men antar att de har sina rutiner. Efter böjproven så visade han en kraftig reaktion i benet från handloven och uppåt.

Röntgen visade ingenting, mer än att han hade ovanligt fint skelett för en en hund i hans ålder – inga pålagringar eller förslitningar alls vilket verkade ha varit veterinärernas huvudtes, så problemet sitter i mjukdelarna – eller så har han borrelia.  Så han sätts på rimadyl och ska enbart gå lugna koppelpromenader i tre till fyra veckor, och är han fortfarande halt så får det utredas vidare. Visst att han brukar gå i koppel. Men den där med lugnt är en helt annan femma. Ingen lek med ceasar, inga springrundor i rastgården, inget hoppande över – på saker, inget spårande och bara lunka fram.

Hjälp.

Vi hade i alla fall tur med vädret – Ceasar fick sitta i bilen ensam i flera timmar. De sa att jag gärna fick ta in honom men jag avböjde. Både alternativet att ha en kvicksilvrig ceasar runt en groggy brutus eller ha honom i buren i undersökningrummet kändes speciellt lockande. Och han får helt enkelt vänja sig.

Förkylt också

Har varit dålig på att uppdatera bloggen och det beror på att IRL är väldigt mycket IRL just nu. B-uppsatsen tar all energi och tid. Och lite till. Jag är rätt less på politiker, trångbodda barn och Barnperspektiv just nu. Faktum med att jag har varit så osocial att jag satt mig själv i karantän hemma eftersom jag har svårt att vara trevlig mot omgivningen (läs F)

Dessutom har jag åkt på att bli förkyld. Antar att det ska hända en gång om året i alla fall. Jag snorar, hostar och flämtar.  Men tänkte ändå försöka ta mig till sista kurstillfället med hundarna. De har fått lite väl lite tid de med.

Flyttlasset

tvärs över stan har gått. Det låter mer dramatiskt än det är, men Flame klagade på att han inte längre mindes sitt hem. Sen ceasar kom in i våra liv har jag varit där kanske fyra fem dar det senaste året och även om F varit hemma oftare så förstår jag hans klagan. Jag börjar arbeta i slutet på juni och fram tills dess så ska vi nog vara här mest. Dessutom körde jag F för första gången! Han överlevde resan och vi har installerat oss riktigt bra. Det visade sig att jag hade mycket mer kläder här än jag mindes, Brutus hittade alla sina leksaker och Ceasar älskar stället – F har en SOFFA så man kan ligga BREVID matte HELA tiden.
Dessutom finns det ett badkar! Tjoho!

Ingen bra dag att heta Ceasar

Eller snarare ”ingen bra dag att vara ceasars matte”.
Det underliga med att uppfostra ceasar är att när man tror att en sak har lossnat och han fattat så rasar allt annat man arbetat med.
Sista tiden har han börjat fattat ingångar och att sätta sig upp från ligg och kanske främst så har han inte skällt hemma mycket och han har bortsett från incidenten när jag var sjuk funkat bra med brutus och hundmötet. Inte perfekt alla gånger men inte vansinnesutbrott. Dessutom uppförde han sig finfint hos trimmaren och blinkade inte ens åt att bli upplyft och hanterad av en främmande karl.

Sen kom gårdagen som inleddes med att han massakerade ytterligare en mobilladdare, han fortsatte med att smita på platsliggningen och rusa på Niko, att totalignorera mig och mina kommandon och vara allmänt tjurig. Väl hemma var han så spattig att jag inte kunde ensamhetsträna honom och ta ut Brutus på det planerade träningspasset så den stackaren fick nöja sig med den vanliga kvällspromenaden. Dessutom rev han två gånger ner hundarnas ”pryldrake” första gången för att stjäla en stackars övergiven frolicpåse med 3 stenhårda frolics kvar. Påsen har varit bortglömd där i flera månader men i går kväll skulle den minsann rotas fram. Andra gången var det för att komma åt den stora apporten. Det iniativet var något mer uppskattat även om han ändå inte ska stjäla.
Han avslutade kvällen med att få ett utbrott på en staty som vi passerat 100tals gånger – men kanske inte just från DEN vinkeln. Han vågade sig dock fram på egen hand och avreagerade snabbt. Till skillnad från brutus som såg sin chans att roa sig med att klättra upp på fundamentet och vråla statyn rätt i ansiktet – med svansen glatt viftade. Han hade skitkul.

Mindre roligt tyckte Brutus och jag att det var att behöva traska upp och ut nånstans mellan 2-3 för att han skulle få äta ett kilo gräs och sedan bajsa(!) ut en KOTTE. Han är inte den som normalt äter knäppa saker så det var lite överaskande.
Ceasar tyckte som väntat att det var roligt med nattpromenad men uppförde sig mot all förväntan riktigt bra.

Det är tur att han är jättesöt när han rullar ihop sig i knävecket på en när man ska sova….

Karin fotade oss på träningen igår. Han är varken vacker eller älskvärd på bilderna. Men karin är en bra fotorgraf!

Spårbilen

är invigd. Jag har äntligen haft tid att förvara däcken någon annanstans än skuffen, skaffat en bur åt ceasar och haft en stund ledig att åka ut och spåra.
Brutus spårade bitvis okey och bitvis fullständigt åt helsike, när vi kom till asfalten (en bred väg) så försökte han inte ens…. Men han plockar upp pinnarna i alla fall och hoppade över diket..
Man får vara glad för det lilla och med tanke på att vi inte spårat på evigheter så kan man inte begära mycket. Glad var han i allafall.

Ceasar kan fortfarande inte spåra alls, men jag la ändå ut ett minispår med 2 pinnar på sådär 20 meter. Han spårade ett par meter sammanlagt och rätt på första pinnen, han luffade på bra i ett par meter efter men tröttnade 2 meter från den andre pinnen…

Nåja de fick en trevlig promenad i alla fall.

Själv vet jag inte var tiden tar vägen. Jag har sådär 2000 saker att göra på min todo list. En hel del hundrelaterat. Men de enstaka tiderna man har tid över är man ju så trött att man inte orkar göra något. En av de numera avklarade punkterna var att ge Ceasar en sommarfrisyr. Nu har han en halv centimeter päls. Det var rätt ångestladdat för mig eftersom han äntligen börjar se fin ut men skälen för klippningen fick väga över.
1. Han har börjat få fästingar och jag vill helst slippa behandla så länge jag bara kan. Är han korthårig så hinner jag se dem innan de biter sig fast hoppas jag.
2. Han kommer tova igen när jag sticker på kurs. Flame vägrar kamma honom. Efter att jag inte skött pälsen på 4-5 dar när jag hade nackspärr såg kändes han för djäklig, men då hade han visserligen blivit tvättad i mitt balsam.. Men jag vill inte chansa på att han tovar ihop så han får ont eller får värmeexem när jag inte är hemma.

Som bonus blir det billigare (shampo + balsam kostar nästan som klippningen) och tar mindre tid.

Men han är så FUL nu. De lämnade kvar en massa päls på svansen så att han inte skulle ha ”råttsvans”. Jag vill hellre ha en hund med råttsvans än en som ser ut som en jäkla flaskborste… Hade inte tid att be dom fixa till det så jag får väl leva med det.

Dagen pinsamma bilincident var när jag råkade backa in i staketet vid min p-plats. Glömde bort kroken *s*

Spårbilen

är invigd. Jag har äntligen haft tid att förvara däcken någon annanstans än skuffen, skaffat en bur åt ceasar och haft en stund ledig att åka ut och spåra.
Brutus spårade bitvis okey och bitvis fullständigt åt helsike, när vi kom till asfalten (en bred väg) så försökte han inte ens…. Men han plockar upp pinnarna i alla fall och hoppade över diket..
Man får vara glad för det lilla och med tanke på att vi inte spårat på evigheter så kan man inte begära mycket. Glad var han i allafall.

Ceasar kan fortfarande inte spåra alls, men jag la ändå ut ett minispår med 2 pinnar på sådär 20 meter. Han spårade ett par meter sammanlagt och rätt på första pinnen, han luffade på bra i ett par meter efter men tröttnade 2 meter från den andre pinnen…

Nåja de fick en trevlig promenad i alla fall.

Själv vet jag inte var tiden tar vägen. Jag har sådär 2000 saker att göra på min todo list. En hel del hundrelaterat. Men de enstaka tiderna man har tid över är man ju så trött att man inte orkar göra något. En av de numera avklarade punkterna var att ge Ceasar en sommarfrisyr. Nu har han en halv centimeter päls. Det var rätt ångestladdat för mig eftersom han äntligen börjar se fin ut men skälen för klippningen fick väga över.
1. Han har börjat få fästingar och jag vill helst slippa behandla så länge jag bara kan. Är han korthårig så hinner jag se dem innan de biter sig fast hoppas jag.
2. Han kommer tova igen när jag sticker på kurs. Flame vägrar kamma honom. Efter att jag inte skött pälsen på 4-5 dar när jag hade nackspärr såg kändes han för djäklig, men då hade han visserligen blivit tvättad i mitt balsam.. Men jag vill inte chansa på att han tovar ihop så han får ont eller får värmeexem när jag inte är hemma.

Som bonus blir det billigare (shampo + balsam kostar nästan som klippningen) och tar mindre tid.

Men han är så FUL nu. De lämnade kvar en massa päls på svansen så att han inte skulle ha ”råttsvans”. Jag vill hellre ha en hund med råttsvans än en som ser ut som en jäkla flaskborste… Hade inte tid att be dom fixa till det så jag får väl leva med det.

Dagen pinsamma bilincident var när jag råkade backa in i staketet vid min p-plats. Glömde bort kroken *s*