Hej då Nacki

På måndag avlivas världens jobbigaste, gladaste och övervarvade jycke.

Min f.d hundvaktares hund.

Det var flera år sedan vi sågs senaste men det satt fortfarande kvar små envisa bruna hårstrån i brutus spårsele när jag gjorde mig av med den i december…  Han tuggade sönder mina apportblock  och han och Brutus var som ler  och långhalm, janni och skunk tyckte mest att han var jobbig…. Efter en daglig promenad på minst nån mil eller så med husse så hade han fortfarande sådan energi (läs stress) och var ett sådant muskelpaket att jag inte kunde rasta honom eftersom han lätt hade kunnat dra omkull mig.

Ska man se det med kritiska ögon, eller ja ens med välvilliga ögon så hade han inte alltid det bästa hundliv man kan tänka sig. I alla fall inte med mina ansvarsfulla ögon mätt.  Han v ar med sin husse i en hemskans massa dumheter och emellanåt så var husse en urtyp för ”sådana missbrukaridioter” ska inte ha hund. Men den kärlek som fanns mellan dom var svårslagen och som tur var fanns alltid husses mamma i bakgrunden för att ta hand om honom när husse behövt låsas in.  Han omvände dussintals personer (och en och annan polis!)  från att vara rädda för ”hemska mördarhundar” – det är svårt att inte charmas av en hund som håller på att krypa ur skinnet av lycka samtidigt som han utan att tveka skulle ha försvarat husse in i döden.

Cancer kan dock ingen göra något år och på måndag kommer han försvinna härifrån för alltid,  husse och familjen följer honom till slutet. Nacki skulle ha blivit tio år i höst

Nacki och Brutus är inte så gamla på den här bilden…Jannis min är ganska talande *s* Det kunde bli ett djävla röjande om tonårskillarna fick härja som de ville.